Tjejvasan is da shit

Vi gjorde det! Och jag var inte helt förstörd när jag kom i mål ens, bara riktigt härligt trött! Nog hade jag bakhalt allt så det fick bli te å staka kan man säga haha (vi snackar överkokta spagettiarmar..) men ack så roligt det var! Blåbärssoppan var smaskens och stämningen på topp. Vid ett tält fick man till och med en chokladboll, smarrismaskens! Jag och Johanna åkte tillsammans halva vägen, sedan körde hon före som en virvelvind, hejaheja! Ibland kände jag mig som Kalla och trodde bestämt att jag borde blivit omnämd i högtalarna för mina fantastiska skills, och att en stilig Dalmas skulle stå och vänta på mig vid målet. Andra gånger kände jag mig mer som en stel och gammal snigel på en motorväg mellan Lund och Jokkasjärvi.. jag. kommer. aldrig. komma. fram. alla. andra. åker. superfort. och. åker. på. mig. suck. Då var det tur att man har så bra fantasi som jag har, för då lyckades jag få alla kobenta damer brevid mig till kissnödiga stutar på grönbete, fast snöbete, och det hela handlade egentligen om att tänka sig att kossorna befan sig på auktion i någon liten lada mitt ute i ingenstans och väntade på kafferepet som skulle te å börja - för då kan man minsann inte stressa... Det var i alla fall superroligt med alla som stod och hejade längs spåret, det var skoterpartaj hit, och picknickandes dit, riktigt mysigt! Vid en kurva stod en liten gosse och spelade fiol så fint att jag blev alldeles jäätteglad så det räckte flera kilometer framöver. Närmare slutet stod en farbror med dragspel i högsta hugg, kunde riktigt känna mysigheten fylla mig topp till tå. Åh vad glad jag blev! När jag kom till toppen av en till himla stakbacke mot slutet stod en till klutt människor och hejade på, trevligt trevligt det tackar man alltid för. MEN! De ropade "Bra jobbat tjejer, det var sista backen, nu går det bara utför, heja heja!!". Det. var. inte. snällt. För jag trodde på dessa människor och det var minsan ICKE den sista backen!!! Snacka om psykisk ohälsa. Herre min ge, jag trodde jag skulle smälla aaaav vad många backar det var kvar. Hu! I och för sig hade de resterande backarna kanske inte riktigt klassats som speciellt oöverkomliga vid vanligt tillstånd, men se, när man stakat runt i över tre timmar är minsta lilla minikulle som ett Kebnekaise att bestiga, speciellt utan fäste och med döda armar och rygg, och man befinner sig icke i normalt tillstånd- så de räknas visste som uppförsbackar. Så läxan vi alla lär av detta är: heja mer än gärna på alla, och le och tjoa för det är skoj, men säg för tusan inte att det bara är utför när påståendet inte stämmer till 320%. Det är nämligen som extrema sockerkickar- just då bli man ohyggligt glad och får maaaassa "konstgjord" energi från ingenstans, men sedan när man inser lögnen blir det totalt motsatt effekt, och man blir kaostrött och vill lägga sig mitt i spåret och bara tjura till någon hoppar fram från en buske och skriker att backarna jag såg innan målet blivit nerplogade och magiskt omvandlade till riktiga nerförsbackar istället, så det så. Så, nu har vi rätt ut det en gång för alla, tacktack. Nåja haha, trots de suuperlånga sista kilometrarna hade vi även då en fin stämning i spåret och alla klagade glatt tillsammans och kunde skrattade åt våra patetiska sista kraftansträngningar och försök att trycka ifrån med skidorna.. Tillsammans svaga så att säga haha.. Summan av kardemumman är alltså: mycket roligt äventyr och jag kan absolut tänka mig att göra det igen, kanske till och med hela långa niomilsloppet någon gång om några år! Då ska jag kanske ta med mig ett stormkök och trerätters så jag klarar mig hela vägen dock och definitivt ha en tidning i bakfickan om jag blir uttråkad samt Karlssons Klister på skidorna. Alternativt träna några gånger innan, det skulle kunna vara en möjlig kompletering faktiskt.. 
Riktigt trevliga dagar norrut över lag! Jag och syster, Jesper, Klara, Henrik, Ulla och Jan åkte upp till Kläppen på torsdagen med lite spontana baotaälgar mitt framför ögona, snö överallt och födelsedagssång vid tolvslaget via telefon för Johanna. Första gången på maaaassa år som jag kunnat fira med henne på den stora dagen, och då fick det bli på riktigt med ballonger och såpbubblor och hela tjofräset. Himla trevligt!     
 
Nu ska jag fortsätta med bakningen till min käre klass samt utfodra migsjälv. Ta hand om varandra gott folk! Hade hade

Tisdag.

Jag hade körlektion idag, typ första på tre decennier men ack så bra det gick. Så, nu vet ni det. 
Fröken Karlsson känner sig rastlös just nu, har bäljat i sig både te och kaffe, käkat semla och försöker nu förstå alla andraderivator och extrempunkter. Det går ganska bra ibland och ganska dåligt ibland. 
 
Sverige är grymma på skidor. Det är ett faktum. Eller huruvida nationen som sådan är det är ju en definitionsfråga, men det är i alla fall en hel hög individer som råkar vara stämplade som just svenskar som käkar OS-medaljer till förrätt. Hejaheja! Själv ska jag minsann åka tjejvasan på lördag. Jäklar i min lilla låda så skoj. Det kommer vara jag och maaassa andra brudar som supersmidigt kommer glida fram i spåren. Då jag är oerhört vältränad i detta nu kommer jag med största sannorlikhet komma top tio. Minst. I alla fall i blåbärssoppatävlingen... Nej, men jag har faktiskt lovat mig själv att ha skitakul hela tiden. Hoppas på att träffa någon skojig individ att åka brevid, så vi kan slå följe och diskutera intressanta livsfrågor där i spåret. Vi har ju lite tid menar jag..
 
Annars händer inte mycket, annat än massor. Repetitionerna för Änglarna går som bara den och i går fick vi reda på att vi blivit antagna och ska på ATRs teaterfestival i Östersund i maj. Jippiiiiiii!!!!! Jag ser turnébussarna med lyxig inredning och minst en varsin limosin med tillhörande privatmassör framför mig, för det är så det går till här i livet. 
Nu fick jag ont i hjärnkontoret, måste ha derivatat för mycket. Adjö

<3

Idag är det ALLA BLODPUMPARS DAAAAAG. Trevligt trevligt. Jag såg till att fylla den med fika. Massor med fika. I skolan, på lunchen, efter skolan och hemma. Mohahaaa meen! nu är jag mätt och har fått för mig att jag aldrig någonsin mer kommer äta fika, bara fräshig frukt i all evighet framöver. Det kan vi nog alla lista ut hur det kommer gå.. 
 
Mja, annars äre bra. Livet rullar på så att säga. Jag och mina härliga brudar satt och fikade (som sagt..) i flera timmar. OBS!! Jag drack kaffe latte med choklad och mintsmak. Inte att rekomendera, det smakade...inte illa, men inte alls så gott som ingredienserna var för sig... Så nej, det ska jag komma ihåg att inte beställa igen.
Vi satt där i alla fall, på fiket, medan vi högljutt snakcade massa strunt i timmar, och en hel del vett också för den delen faktiskt. Jag får alltid skrattont i magen när jag är med dessa pinglor på någe vis. Nej fy, sudda pinglor, det låter precis som om vi skulle vara några superfnittriga små rosa pifftjejer med kritvita tänder, fixat hår och de senaste från Victoria's Secret. Så var det ju faktiskt inte.. Nej vi är mer hö hö hö tjejer. Joru såatte.. heja Karin, bra beskrivning, hela världen förstår.. Aja strunt samma, kul har vi i alla fall. 
 
Vi tittade på finalen av På spåret ikväll, det är ett av de få gånger hela klanen sitter samlade framför burken. Och då ska tilläggas att hela allihopa individuellt sitter och pratar med TVn, för ack så begåvade vi är. Mor och Far skulle nog kunna komma riktigt långt om SVT nu skulle ringa och fråga om de villa vara med. Tillsammans är de väldans allmänbildade mina päron, det ska gudarna veta.
 
Nu ska här sovas. Goder natt