Hej och hå!

Oj, såg nu vad fint autokorrekt hade hjälpt mig med förra inlägget... ha.ha.ha.
 
Jag var i Nairobi city igår. Oj vad maffigt! Herre min ge vad med folk, snabba bussar, hälsande förbipasserare, poliser, fruktstånd med mera, med mera. Tuffigt! 
 
Jag har annars bara rört mig i de vanliga marknaderna, i slummen, där de flesta är. Det är också väldigt maffigt på många sätt! De vuxna vill gärna höra hur det är i Sverige, hur man äter med bestick, varför vi använder damsugare istället för skurtrasa (i form av en gammal, trasig tröja som sveps över golvet dagligen), om dushen verkligen finns och hur mataffärer egentligen fungerar. Vad ska man säga, snacka om att det är annorlunda än i lilla Forssjö.. Området där jag bor nu, jämfört med var jag kommer från, är som natt och dag. Det är häftigt! Ibland när jag står ute på gården och borstar tänderna i mörkret, eller tvättar kläder med en tvålklump i olika byttor, hämtar vatten i plastbunkar, plockar bland maten som ligger på sten/polerad- eller hårdpackad lera/vad det nu är-golvet i köket, kryper ner under mitt myggnät på natten, jagar ut hönor och hämtar nylaggda ägg i buskarna, borstar jorden med kvistar (det ska vara fint!!), sitter i solen och plockar majs från kolven, försöker träffa hålet i marken när jag ska få ut det jag tidigare stoppat i mig, eller lagar mat på en spis i form av stormkök varje dag- känns det som att jag är på camping. Det här är deras vardag, liv och självklara sätt att leva. Ganska rofyllt på många vis. Enkelt och vackert! 
Så klarar min hjärna av att hantera alla intryck den får- ganska ofta. Andra gånger ser jag andra detaljer, eller på annat sätt och får ont i magen och tycker att livet är för jäkla orättvis. Vilket extremhåll som är att föredra går naturligtvis att diskutera på många sätt! Men hjärtat tycker inte allt det får vara med om här borde vara okej. Inte när jag vet hur mycket jag själv får serverat på ett guldfat och tycker är så självklart. Jag vill inte tycka synd om dessa underbara männsikor, jag försöker att inte göra det utan istället se vad de har och hur tacksamma de är. Vi borde kanske dessutom tänka efter hur vi själva har det... Det går bra, men oj vad mycket det är för lilla hjärnan att hantera och analysera stundtals hahaha. 
 
Nu tänker jag äta lite ugali (vanligaste rätten vilken består av någon sorts mjölgreja ihopkokad med vatten :) ) med kål och sedan krypa till kojs och bli kvitt min lilla halsondhet. Kram på er och ta hand om varandra! 
  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: